WHO:s beslut att klassificera det pågående utbrottet av Bundibugyo-virusorsakad ebolasjukdom i Demokratiska Republiken Kongo (DRC) och Uganda som ett internationellt hot mot människors hälsa (PHEIC) har samtidigt satt fokus på en central svaghet i dagens ebolaberedskap: de nuvarande godkända vaccinerna och monoklonala antikroppsbehandlingarna är huvudsakligen riktade mot Zaire-ebolavirus och har oklar eller otillräcklig effekt mot andra orthoebolavirus, inklusive Bundibugyo- och Sudanvirus.
Det idag godkända vaccinet Ervebo® bygger på en rekombinant vesikulärt stomatitvirus-vektor (rVSV) där glykoproteinet från Zaire-ebolavirus uttrycks. Vaccinet har visat mycket god skyddseffekt mot Zaire-ebolavirus men förväntas inte ge ett tillräckligt korsskydd mot Bundibugyo-virus, vars glykoprotein uppvisar betydande antigeniska skillnader. Vaccinet har visat mycket god skyddseffekt mot Zaire-ebolavirus men förväntas inte ge ett tillräckligt korsskydd mot Bundibugyo-virus, vars glykoprotein uppvisar betydande antigeniska skillnader. Detta har nu lett till ett intensivt internationellt arbete för att utveckla bredare orthoebolavirusvacciner.
WHO, Coalition for Epidemic Preparedness Innovations och flera forskningsgrupper försöker nu snabbt accelerera utvecklingen av vacciner med aktivitet mot flera ebolavirusarter.
En av de mest avancerade vaccinkandidaterna mot Bundibugyo-virus är det rVSV-baserade vaccinet rVSVΔG/BDBV-GP. Vaccinet använder samma tekniska plattform som Ervebo men med glykoproteinet från Bundibugyo-virus istället för Zaire-virus. Prekliniska studier i icke-humana primater har visat lovande skyddseffekt och förbättrad överlevnad, men kliniska studier på människa har ännu inte inletts. Eftersom vaccinet bygger på samma rVSV-plattform som Ervebo finns redan omfattande erfarenhet kring produktion, dosering, kylkedja och regulatorisk dokumentation, vilket potentiellt kan förkorta utvecklingstiden jämfört med helt nya vaccinteknologier. WHO har angett att tillverkning av ett sådant vaccin potentiellt skulle kunna påbörjas inom cirka 6–9 månader. I ett optimistiskt scenario skulle begränsad användning under expanded access eller inom ringvaccinationsstrategier kunna bli möjlig under senare delen av 2027 eller därefter, förutsatt att utvecklingen fortskrider utan större hinder och att pågående utbrott möjliggör insamling av kliniska data. Ett fullt godkänt vaccin med mer omfattande effektdata bedöms däremot sannolikt ligga flera år bort. Den viktigaste flaskhalsen är sannolikt inte vaccinteknologin i sig utan svårigheten att genomföra tillräckligt stora kliniska effektstudier under ofta geografiskt begränsade och kortvariga utbrott.
Parallellt utvecklas vacciner baserade på adenovirusplattformar, främst ChAdOx1- och cAd3-vektorer. Dessa vacciner uttrycker ebolavirusets glykoprotein och syftar till att inducera både neutraliserande antikroppar och cellulära T-cellsresponser. ChAdOx-plattformen, som blev välkänd genom AstraZenecas covid-19-vaccin, har fördelen att snabbt kunna anpassas till nya virusantigen och kan vara logistiskt fördelaktig vid utbrott i resursbegränsade miljöer genom relativt mindre krävande kylkedjor. Flera vaccinkandidater utvecklas dessutom som bivalenta eller multivalenta konstruktioner riktade mot flera orthoebolavirusarter samtidigt, inklusive Sudan- och Zaire-ebolavirus. Tidiga studier har visat god immunogenicitet och tydliga T-cellsresponser, även om graden av korsskydd mellan olika orthoebolavirus ännu är ofullständigt kartlagd.
Även utvecklingen av antivirala och immunologiska behandlingar har accelererat. De etablerade behandlingarna mAb114 (Ebanga®) och REGN-EB3 (Inmazeb®), som båda är riktade mot Zaire-ebolavirusets glykoprotein, har visat god effekt vid Zaire-ebola men har osäker aktivitet mot Bundibugyo-virus. Andra antivirala och immunologiska behandlingar som studerats vid ebolasjukdom inkluderar remdesivir (Veklury®), en nukleosidanalog prodrug med indikation Covid-19, samt ZMapp, en kombination av tre mus/humana chimära monoklonala antikroppar. Särskild uppmärksamhet riktas nu mot den experimentella bredneutraliserande antikroppskombinationen MBP134, som i prekliniska studier visat aktivitet mot flera orthoebolavirusarter, inklusive Bundibugyo-virus. Antikroppen BDBV289-N, isolerad från överlevare efter tidigare Bundibugyo-utbrott, har dessutom visat fullständigt skydd i makakmodeller.
Vaccinationsrådets kommentar
Det aktuella Bundibugyo-utbrottet illustrerar tydligt behovet av nästa generations filovirusvacciner med bredare skydd mot flera orthoebolavirusarter snarare än dagens mer artspecifika vacciner. Utvecklingen går nu mot plattformsbaserade vacciner, multivalenta konstruktioner och bredneutraliserande monoklonala antikroppar. Samtidigt kvarstår betydande vetenskapliga och regulatoriska utmaningar, inte minst eftersom kliniska effektstudier vid sällsynta och geografiskt begränsade utbrott är logistiskt svåra att genomföra. Erfarenheterna från covid-19-pandemin har dock påskyndat både plattformsteknologier och internationella regulatoriska samarbetsmodeller, vilket sannolikt kommer att få stor betydelse även för framtida filovirusberedskap.
EpiNytt är Vaccinationsrådets kostnadsfria omvärldsbevakning med aktuell information om utbrott och nyheter på vaccin- och resefronten. Se hela listan med nyheter i fulltext. Dela gärna länken med intresserade kolleger, vilka också själva kan prenumerera på nyhetsbrevet utan kostnad.